Så Jonte är nog min första kärlek. Han och jag blev tillsammans 7/1-2010. Och herregud, kunde inte sluta tänka på honom, han var i mina tankar varje dag, hela tiden, kunde inte släppa honom, han var den perfektaste killen jag visste, snäll , fin , omtänksam och ja, helt enkelt en av dom bästa jag visste! Det tog slut mellan oss nån vecka innan sommarlovet, och jag grina och grina, fyfan vad jag mådde dåligt. Och det tog slut på sms också, jag satt på bussen när han gjorde slut med mig, när jag kom till skolan hade jag spanska som första lektion, men kommer ihåg att jag satt på toan och grina. Vi bråkade mycket, och om jag skulle kunna gå tillbaka i tiden skulle jag ändra på allt mitt tjafs med honom, vem vet, det kanske fortfarande hade varit han & jag då?

Klart jag saknar honom ibland, klart det fortfarande kan komma lite tårar när jag lyssnar på deppmusik och tänker på honom, det vet mina närmaste vänner om, men är endå glad för allt som har hänt, har lärt mig att gå vidare och att det faktiskt är okej att gråta för att förlorat nån man älskat av hela sitt hjärta. jag är glad över den jag är, men kan fortfarande tänka, jag ska bli nått stort, eller fint, skaffa nån skitbra kille, jag vill se honom avundsjuk och be mig ta tillbaka honom, i vissa stunder tänker jag, skulle jag ta tillbaka honom då? nej, de skulle jag inte. Han har gjort illa mig nog, det räcker som det är.

Men jag älskade honom mest av allt, vi va tillsammans i 5 månader och 3 veckor ungefär, en av dom bästa tiderna i mitt liv, och det vet han också tror jag!

det här skrev jag efter en vecka typ, ångrar att jag skrev allt det här för det verkar väldigt oseriöst, men jag var redan då dökär!

Aja, jag är glad att tiden går vidare, jag har förändrats mycket sen dess, och är väldigt glad över vem jag blivit!

( inlägget är taget från min privatblogg )